Min vardag, mitt liv.

bloggen om min vardag

Attitydscd

Publicerad 2011-11-11 00:06:30 i Cessi tycker till!,

Jag fick en attitydscd av Johan för rätt så länge sedan, och för några dagar sedan lyssnade jag igenom den för första gången. Och jag blev totalt såld!
Jag har alltid haft problem med min attityd, och med det menar jag inte beteende utan sättet jag tänker på och min inställning till olika saker.
Väldigt många människor tänker för det mesta i negativa banor. Man ser jobbet som något negativt, man är aldrig nöjd med vädret, ska man göra något så passar man på att klaga en hel del innan man gör det och framförallt har man negativ inställning till människor omkring en. Jag är en utav dessa människor som utan att jag märker det svänger om saker till det negativa, även om de inte är negativa i sig. Det är nästan som en reflex.
På våra skolningar och föreläsningar pratas det alltid om attityd och positive thinking. Hur man ska göra för att ändra sin attityd mot det bättre och hur man på bästa sätt utnyttjar sin attityd till att åstadkomma saker. Tänker man positivt och intalar sig själv att "det här klarar jag!", "det ÄR faktiskt inte SÅ kallt idag när jag tänker efter" eller "Jag måste faktiskt inte bry mig om negativa människor, jag KAN strunta i dem" tillräckligt många gånger så förändras sättet man tänker på successivt. Det är dit jag vill nå! Jag vill kunna känna mig positiv i alla situationer i livet, även när livet bjuder på motgångar och tillfällen där det osar om negativ energi. Jag har tagit ett enormt steg i rätt riktning eftersom jag klarar av att medge att jag har problem med mitt tankesätt och att jag inte alltid tänker så himla positivt. Jag försöker att lyssna på attitydscdn minst en gång varje dag, ju oftare man lyssnar desto snabbare sjunker det in och ens undermedvetna börjar agera enligt det.
Jag vet ett flertal människor som verkligen skulle behöva lyssna på cdn och gå på några coachningar i positive thinking. Men det första de måste göra är att inse att de har attitydsproblem och det är lättare sagt än gjort för många.
För bara några månader sedan var jag väldigt lättretlig och vek inte undan från en dispyt, never. Jag fokuserade på negativa saker dygnet runt, vilket i sin tur resulterade i att jag blev stressad och orolig över vad som komma skall. I dagsläget kan jag mycket enklare än förut strunta i de här sakerna, dessa personerna. Vissa dagar (som de dagarna jag jobbat med Johan en hel dag) kan jag nästan skratta åt naiva och arroganta människor, "små" olyckor som att backa in i träd eller bli av med registreringsplåtarna. Jag tar livets små beprövningar med en nypa salt helt enkelt och oroar mig inte för petitesser längre som jag vet att jag egentligen bara förstorat upp i mitt huvud. Och det borde många andra också göra, för alla når en punkt förr eller senare när de inte orkar ta dessa negativa människor längre. Så mer positive thinking åt folket! Over and out :)

Veterinärproblemen i Västra Nyland..

Publicerad 2011-11-05 17:39:44 i Cessi tycker till!,

Fick en anonym kommentar på veterinärinlägget jag skrev tidigare idag, att det är bra att jag tar tag i veterinärproblemet.
Jag håller helt med, Västra Nylands veterinärer är ett stort och allvarligt problem som någon måste göra något åt innan det verkligen går på tok för någon. Jag har länge övervägt att på något vis ta tag i saken eftersom jag har råkat ut för det här problemet allt för många gånger nu. Värst var väl ändå när älskade Roy var dödssjuk och jag ringde runt till ett 20-tal (!!!) veterinärer för att till sist få tag på en i Vanda. Att åka iväg nästan 90 km med en hund som kräks och knappt orkar stå i sommarhettan är ingen bra idé men det var vårt enda alternativ. Att han sen ändå fick somna in är ju en annan historia som även den har sina mörka sidor men i alla fall.. Jag blir seriöst mörkrädd över att det över huvud taget får gå till på det här viset!
När Saana blev sjuk och matvägrade, kräktes och hade ont i magen i somrast på en helt vanlig vardag mitt på dagen så fick jag kämpa med att få tid till en veterinär som kunde undersöka henne. Alla veterinärer jag ringde till var på semester och allihop hade samma dejourerande veterinär kändes det som. Just kräkningar och diarré kan vara livshotande på en valp eller gammal hund då risken för uttorkning är mycket stor. Nu är ju inte Saana varken valp eller gammal men det är en självklarhet att jag vill ha henne undersökt om hon inte blir bättre inom ett dygn, vilket hon då inte blev. Jag har inte ens vågat tänka tanken på vad som skulle kunna hända om hundarna skulle bli ormbitna, då en halv timme kan vara avgörande om hunden lever eller dör.
Jag vet dock inte riktigt hur jag ska gå till väga och vem jag ska kontakta. Jag vet att det är till veterinärförbundet jag ska ringa men vad jag ska säga där så vet jag inte riktigt. Om det skulle handla om en veterinär specifikt så skulle det ju vara lättare men nu känns det som att det är hos så gott som alla små veterinärmottagningar som det brister. Jag ska se vad jag kan göra i alla fall, jag är trött på att inte kunna lita på att mina djur får veterinärvård då när det verkligen behövs. Vaccinationer och rutinundersökningar är en annan sak, det är inte akut och ofta vet man när hunden ska vaccineras så man kan vara ute i god tid med att boka tid.
Har ni några erfarenheter om veterinärerna här i Västra Nyland? Ni får mer än gärna lämna en kommentar här på bloggen och berätta vad ni varit med om, vilket djur det handlat om och såklart vilka symptom djuret haft, om det varit akut eller mindre akut. Och vilken tidpunkt det var, morgon/kväll, vardag/helg osv. Det går bra att vara anonym också, bara jag har fler händelser att hänvisa till när jag ringer så är jag nöjd!
Tack på förhand!

I might as well explain (långt inlägg)

Publicerad 2011-10-08 00:15:20 i Cessi tycker till!,

Nu är det såhär att jag tänkte förklara en grej för er lite mer ingående och klargöra saker och ting innan nån får för sig att börja spekulera kring något som inte stämmer. Jag vill börja med att säga att det här inlägget är totalt oprovocerat, jag skriver det för att jag själv vill och jag har absolut ingen som helst baktanke eller nåt bakom det. Jag är inte heller sur eller arg som jag kanske kan vara ibland när jag sätter mig ner för att skriva liknande inlägg. Jag vill helt enkelt släta ut så många frågetecken som möjligt för jag vet att de finns där :)

Jag förstår att många människor kan tycka att jag har för många djur. Jag har fått höra allt möjligt ryktesvägen, det ena påståendet mer bisarrt än det andra. Jag erkänner att jag själv har kännt nångång "shit vilket zoo det är hemma hos mig!" ibland när jag typ städar eller nåt.
Jag har alltså en islandshäst som står uppstallad på fullservice, och här hemma med oss bor det tre chihuahuan, två katter (om allt går bra mellan Misse och Lucky dvs.), en ödla, ett 20-tal råttor och ett 200 liters akvarie med typ två fiskar i.

Om vi börjar med råttorna. Jag föder upp tamråttor i liten skala, det föds mellan 1-5 kullar här om året. Jag ställer även ut de flesta av mina råttor för att det är kul och för att få en utomståendes åsikt på mina avelsdjur. När jag tar en kull så behåller jag oftast en av varje kön från kullen, för att kunna jobba vidare med linjen i framtiden.
I finska råttföreningen finns det en handfull registrerade uppfödare, och ett dussin hobbyuppfödare (såsom jag). Det finns inte en enda utav de registrerade uppfödarna som har färre än 30 råttor hemma. Oftast har de mellan 20 och 40 djur av båda kön. Det beror på att när vi tar in nya råttor tar vi oftast in två eller tre på en gång, för att kunna utvärdera dem nogrannt och bestämma huruvida de duger i avel eller inte. Har man otur så visar det sig att en utav de tre man tagit in är sjuk på nåt vis eller inte uppfyller avelskraven så därför måste man ta in fler än en för att försäkra sig om att man åtminstone får en råtta som man kan ta en kull på. Sen är ingen så känslokall så att man bara "gör sig av" med de som inte duger, är de friska får de såklart stanna kvar och uppfylla en annan uppgift, som tex vara "mormor" åt ungar som behöver lära sig flockbeteende, eller så ställer man ut dem och har dem som sällskap åt de andra. Jag skulle åtminstone aldrig kunna avliva en annars frisk råtta bara för att den inte duger till avel.. Så då är det rätt logiskt att råttantalet sakta men säkert ökar, inte sant? Men så försöker man sträva till att få nån slags cirkel på det hela. Att man har en jämn ström av unga, vuxna och gamla, så att när de gamla dör så tar de vuxna deras plats och ungarna blir vuxna, ja ni fattar.

Dock kan man ibland bli erbjuden saker som är för bra för att tacka nej till. En extra fin och go råtta eller att ta över en väns uppfödning. Det gjorde jag för något år sedan, jag tog över hela Absinthe-uppfödningen vilket resulterade i att alla hennes avelsdjur flyttade hit. Det blev ett jäkla kaos av burar och nya flockar och råttor som inte godkände varann (det är mycket sällsynt att två vuxna hanar godkänner varann, oftast strider de tills nån dör och det vill man ju inte precis), så jag var väl uppe i ett 40-tal som mest. Och det var inte okej. Matkostnaderna blev skyhöga, jag gjorde inget annat än städade burar och klippte klor..
Nu har jag successivt minskat ner på antalet, och är nu nere under 20 stycken. Mitt mål är att jag ska kunna ha en flock av var kön och ändå kunna fortsätta min avel och följa de planer jag satt upp för mig själv.
MEN, jag tänker inte börja avliva fullt friska djur bara för att komma ner till färre råttor. De råttor jag har får leva sina liv såsom de gjort hittills, det är ju en solklar självklarhet, men jag tar inte in några nya just nu. Såklart kommer det komma undantag men det ska vara något riktigt speciellt i så fall..

Angående hundarna så hade jag och N länge pratat om att skaffa en kompis till Saana eftersom jag tror att hundar mår bättre av att ha sällskap, särskilt om ägaren är borta många timmar om dagarna. Vi letade och letade men hittade ingen som kändes riktigt rätt. Så när jag av en slump stötte på en uppfödare som bodde relativt nära och som hade valpar just då visste vi att det var dags att slå till nu eller vara utan en kompis förevigt (Att det sen råkade vara en mindre bra uppfödare skiter jag totalt i eftersom båda hundarna har varit kärnfriska sen dag ett och veterinärerna har inte gjort annat än berömt dem.). Så såg jag Lilli och blev totalt nerkärad, och så följde liksom Lemmy med på köpet haha! Vi diskuterade saken och kom fram till att om vi ändå ska skaffa en till så spelar det inte så stor roll om vi tar en tredje på samma gång, samma mängd skötsel och aktivering blir det ändå i slutänden.

Misse kom till oss för att hon annars skulle blivit avlivad, pga ägarens plötsliga allergi. Hon var fem före att skickas till veterinären när Nickes hjärta smalt och han sade att vi kan ta hit katten och leta ett nytt hem åt henne i lugn och ro. Nu vet vi ju alla att det inte gick riktigt som planerat där, men även om jag har sagt så många fula ord om den där katten och verkligen hatat henne till och från, så skulle inte det här huset vara det samma utan henne. Och orsaken till varför vi skaffade Lucky är ganska simpel. Om hundarna har sällskap av varann så är det inte mer än rättvist att Misse också ska få ha nån av sin egen sort att leka, mysa och njuta av livet med. Så råkade jag ringa till en bekant utan att ens så mycket tänka på att hon föder upp katter och så råkade hon lite sådär i förbifarten nämna att hon har en Orientalisk korthårshona som behöver nytt hem fort och då var inte valet svårt, eftersom jag har velat ha en raskatt från just den gruppen i många år nu.

Hästar har jag hållit på med sen jag var liten flicka, och kan inte föreställa mig att inte ha en häst. Jag vet att det är mycket prat kring det också, varför min häst bara står. Jag tänker inte gå djupare in på det ämnet eftersom ingen har något med den saken att göra så länge hästen får den mat den behöver och mår bra (och hur ofta man rider på den eller hur många gånger man pussar den i pannan har inget att göra med hur bra den mår.). Men jag kan i alla fall säga att jag har kännt mig för tjock för att rida på Brandi de senaste åren och att låta någon annan rida honom utan min övervakning har aldrig varit ett alternativ eftersom han är en enmanshäst med lite speciella egenskaper. Och så när man får sina drömmars häst bortsliten ur sitt liv utan ens en vettig förklaring så tappar man tyvärr lusten med det mesta, främst hästarna.

Dino och fiskarna gör så lite väsen av sig så dem behöver jag inte ens skriva något mer om. Akvariet ska stängas ner så fort som de tre sega fiskarna ger upp :p

Alla mina djur får den mat och skötsel de behöver för att må bra. Varenda en får högklassigt foder menat speciellt för dem, alla burdjuren bor i burar som är över minimimåtten och hundarna får gå ut precis när de vill och så aktiverar vi dem mentalt med klickerträning och annat skoj. Katterna har leksaker och klätterträd, råttorna får gå lösa i soffan och sängen flockvis minst 3 gånger i veckan och det viktigaste: det finns ALLTID mat åt alla djuren, ingen skillnad vilken tid på månaden det är.
Varje gång det är löning går vi till djuraffären och köper mat och strö som räcker minst två veckor, tills det är löning nästa gång. Det finns alltid mat åt djuren här hemma, inga ursäkter. Vi har en veterinärbuffert på några hundra som är till för om någon av djuren skulle insjukna akut.

Orsaken till varför jag skriver vi hela tiden är för att alla beslut som tas i det här huset tas gemensamt. Inte ett djur sätter sin tass innanför den här dörren innan vi, jag och min sambo, har diskuterat saken. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill ha något djur, jag pratar alltid om saken med N först.
En annan viktig sak är att vi vet våra gränser. Vi skulle aldrig skaffa så många djur så att vi inte skulle ha råd att mata dem. Men trots att vår familj ändå består av så många djur som den gör har vi ännu aldrig kännt att mat eller strökostnaderna skulle bli för höga.
Vi bor två personer i ett 120 kvadrat stort egnahemshus, gården är enorm och mitt ute i skogen. Bara för att vi väljer att ha lite fler husdjur än normala Svensson så betyder det inte att vi är knäppa i huvudet eller djursamlare eller något annat heller för den delen. Så länge allt är planerat och väl genomtänkt så finns det inget att klaga på egentligen. Det spelar ingen roll om jag så skulle göra mig av med alla djuren, ändå skulle folk hitta på något att prata om. Så vi har våra djur och det är faktiskt underbart!

Det finns inget bättre än när man möts av tre viftande svansar när man stiger innanför dörren efter en dag på stan. Eller när man vaknar på morgonen med en spinnande varm katt under täcket. Eller 20 förväntansfulla par ögon som stirrar på en när man kommer med kycklingben och majs till buren. Eller när man hör de första bebispipen sent på kvällen. Eller alla de gånger man får skratta till tårarna rinner åt något roligt som nån av djuren hittar på. Jag skulle inte vara någonting utan mina djur, och livet skulle vara fruktansvärt tråkigt och ensamt. För även om jag har en sambo och vänner som jag älskar så finns det inget som kan mätas med den kärlek ett litet liv kan ge dig, glädjen den kan sprida och känslan du får när du vet att du är dens allt, dens orsak till existens ♥

Grattis till den som orkade läsa igenom allt. Jag hoppas dock att alla ni som nånsin har höjt på ögonbrynet eller undrat över vårt lilla zoo här hemma har fått någon klarhet i vad det hela handlar om. Jag hoppas att ni inser nu att bara för att man väljer att inte vara precis som alla andra så är man inte sjuk eller besatt eller konstig. Om ni har några åsikter eller frågor kring det här så lämna en kommentar så svarar jag på det :)
Puss!

Om

Min profilbild

...

En levnadsglad 24 åring här som skriver om mitt liv med allt vad det innebär utan censur och krumelurer. Jag skriver om min viktresa som jag påbörjade i februari -14, om hur det är att försöka bryta ätstörningar och ett matberoende. Utöver det skriver jag väldigt öppet om min panikångest och depression, de dagar det är skit så är det skit och det är inget jag gömmer eller förfinar här. Sist men inte minst handlar denna bloggen om livet tillsammans med mina underbara djur och min fina man. Jag föder upp nakenkatter och chihuahua, jag har två hästar som är mina husdjur och så får vi inte glömma den lilla inneboenden som gömmer sig på vår vind! :) Hoppas ni trivs här, tveka inte att lämna en kommentar, jag svarar på varenda en!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela