Min vardag, mitt liv.

bloggen om min vardag

Gallup!

Publicerad 2015-01-31 13:43:33 i Allmänt,

Jag tycker det är dags för nåt kul här då det den senaste tiden varit rätt så dystert med mycket mörka tankar och depp. Jag skriver främst den här bloggen för min egen skull, men ni är så himla många som vill följa min vardag med allt vad den innebär vilket gör skrivandet ännu roligare. Och eftersom ni bara blir fler och fler för varje dag (var kommer ni alla ifrån undrar jag?) så vill jag ha en liten gallup för att kunna förbättra bloggen, för er skull. 
 
För att göra det hela lite roligare så kommer jag lotta ut en liten goodiebag bland alla som svarat som tack för att ni tar er tiden att svara på mina frågor :) 
 
1. Vem är du, hur gammal är du och hur ofta kikar du in här? 
2. Varför läser du den här bloggen och vad fastnade du tycke för just här? 
3. Vad vill du läsa mer om? Nämn gärna tre saker.
4. Vad kan jag förbättra för att göra det till en ännu trevligare upplevelse att kika in här?
 
Ni har tills tisdagen 3.2 klockan 21.00 på er att svara i kommentarsfältet och efter det lottar jag ut goodiebagen. Så glöm inte att kommentera med ert namn och mail (eller annat sätt jag kontakta er på)! :) 
 
 

Om att ta kontroll över sitt liv

Publicerad 2015-01-31 12:45:02 i Allmänt,

Hej på er.
 
Jag tänkte jag skulle skriva ner lite tankar och känslor kring att kliva utanför sin comfort zone och återta kontrollen över sitt liv. Jag har dragit ut på att skriva det här inlägget, varför är jag inte ens helt säker på.. Kanske för att det är en sak att komma till insikt, men en helt annan att faktiskt säga det högt? Kanske är jag rädd för vad samhället ska sätta för stämpel på mig eller vad andra människor ska tycka och tänka. Jag vill inte ha någon stämpel och jag vill inte vara annorlunda, för annorlunda är dåligt, så har det alltid varit och kommer säkert alltid att vara. Men jag hoppas att jag kanske kan hjälpa någon annan att förstå att man inte ska skämmas, man ska inte känna sig mindre värd bara för att man kämpar med sig själv och det som händer inne i huvudet. Och om jag inte kan hjälpa någon annan så hjälper jag i alla fall mig själv genom att skriva det här, jag måste ju själv tro på det jag säger, att jag inte är sämre än någon annan bara för att min hjärna är knäpp.
 
På onsdagen gjorde jag något jag borde gjort för länge sedan, jag tog mig till läkaren för att försöka få ordning på mitt mående som den senaste tiden varit rätt så dåligt. Det låter så lätt, att bara ringa för att få en tid och sedan gå dit, men för mig var det som att bestiga ett enormt berg utan någon som helst kunskap om bergsklättring.
När jag var deprimerad -09 var det Linda som fick mig att ta tag i situationen och få hjälp, samma sak hände denna gången. Linda är en speciell vän, hon känner mig utan och innan även och även om vi bara träffas några få gånger om året så är det ofta henne jag vänder mig till när det krisar i skallen. Hon ser på saker på ett helt annat sätt på samma gång som hon har enorm livserfarenhet och vet vad det innebär att vara psykiskt svagare. Hon dömer aldrig men stryker mig heller aldrig medhårs, hon kan vara hård i sina ord men ibland är det vad som behövs för att man ska vakna upp ur sin bubbla.
 
När jag vaknade på onsdagen kände jag mig rätt säker på mig själv och jag var på väg ensam till läkaren. Men när det var dags att åka kände jag hur paniken kom krypande och plötsligt var jag väldigt liten på jorden. Som tur är har jag världens finaste vän så Toffe följde med mig dit, och det var nog lika bra för annars hade jag garanterat svängt om i dörren.
Jag trodde jag skulle få en panikattack när jag satt där i väntrummet. Min största oro var att läkaren skulle se på mig och säga åt mig att jag inbillar mig alltihop, jag vet seriöst inte vad jag skulle tagit mig till då.. Och så stressade jag över hur jag ska hinna förklara hela situationen på femton minuter, tänk om jag lämnar bort någon väsentlig detalj och så får inte läkaren en tillräckligt tydlig bild av hur det ligger till?
 
Men läkaren var en alldeles fantastisk typ, hon lät mig berätta och hon lyssnade verkligen på vad jag sade. Det är en stor skillnad på att bara höra, och att faktiskt lyssna på vad den andra säger. Hon var heller inte den där typiska psykologen som hummar och nickar förstående, antecknar lite grann i en fancy bok och sedan avfärdar alltihop med att man behöver prata mer om sina problem så blir allt bra igen. 
Jag fick en härlig känsla av henne och jag insåg rätt fort att det nog var ett väldigt bra beslut att gå dit, trots paniken som uppstod både när jag skulle ringa om en tid och när jag väl skulle gå dit.
 
Hon ansåg för det första att min situation är rätt så akut, och att det väldigt fort kan bli ohållbart. Därför valde hon att skicka en remiss för vidare utvärdering och undersökning, hon vill veta om det finns något som orsakar ångesten, kontrollbehoven och panikattackerna. 
Jag fick tabletter som ska hjälpa mig somna om kvällarna och förbättra sömnkvaliteten så att jag kan tackla ångesten utvilad i alla fall.
Jag fick även ångestdämpande, som jag endast ska ta vid behov då såna piller är väldigt beroende framkallande. Bensodiazepiner fungerar förlamande på det centrala nervsystemet och ska användas med stor försiktighet då såna mediciner är narkotikaklassade och väldigt fort orsakar ett beroende både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till de här tabletterna, jag vill inte bli kvitt ett problem och få ett annat liksom, dock ska läkaren hålla telefonkontakt med mig för att se hur det går. Men det känns som en trygghet att veta att jag har backup om det krisar, för så som jag mått till och från den senaste tiden önskar jag verkligen ingen.
Psykmediciner är otroligt bra redskap om de används på rätt sätt (och lika farliga om de missbrukas) och ingen ska behöva lida eller kämpa för sig själv när det finns hjälp att få. Mentala problem blir bara vanligare och vanligare, det är bara det att många inte vågar prata om sina problem, än mindre söka hjälp för dem. 

Jag sade åt läkaren att jag känner mig som ett måndagsexemplar, som en dålig version av den person jag vill vara. Jag skäms över att vara svagare, över att behöva hjälp för att fungera i vardagen. Basbehov som att äta och sova fungerar inte för mig, det är en evig jävla kamp som jag känner att jag håller på att förlora. När jag inte har kontroll över mitt eget huvud så försöker jag ta kontroll över sånt jag kan styra över, därav kontrollbehoven. Läkaren frågade om jag känner att mina ocd's begränsar mig eller försvårar min vardag på nåt vis och då sade jag som det är, att jag mår bra när jag får göra saker på mitt sätt och att jag inte har något större intresse av att ta tag i de sakerna just nu. En sak i taget, och det höll hon fullständigt med om. 
Hon sade att jag har alldeles för mycket kaos i mitt huvud, inte bara dåliga saker utan allt mellan himmel och jord, konstant varje dag och natt. Det är inte hälsosamt i längden, hjärnan måste få vila nån gång annars bränns den sönder så där på allvar. Det skrämde mig, jag vill inte ha en sönderbränd hjärna, jag vill att den ska fungera tills jag blir gammal och grå.
 
Nu stressar jag över nästa läkartid, jag är rädd för vad de ska komma fram till. Tänk om jag är störd helt sådär påriktigt? Det var ju skönt att få bekräftat att jag inte inbillat mig alltihop, men jag vill ju inte gärna ha någon diagnos bara för det. Det räcker med panikångest och kontrollbehov liksom... Men jag är glad över att jag tog tag i det här nu, hellre det här än att jag hamnar ner i det där äckliga mörka hålet igen. Och jag måste försöka intala mig själv att jag inte är svagare än någon annan, tvärtom är jag starkare än många andra som accepterar att det är som det är och gör vad jag kan för att ta kontroll över mitt liv igen. 

Fredag 30.01.15

Publicerad 2015-01-30 11:50:53 i Allmänt,

Hej på er!

Dagarna flyger seriöst iväg och snart är årets, enligt mig, tyngsta månad förbi. För ett år sedan den här tiden låg jag på en solstol på Surin Beach i Thailand och det är med vemod och saknad jag går igenom bilderna från paradiset. Tänk att man kan fästa sig så himla mycket vid en plats efter bara några veckor där, men aldrig har jag mått så bra som när temperaturen ligger på 35 grader varenda dag och solen steker från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Vårt största bekymmer där borta var vilken maträtt vi skulle prova just den dagen, eller vilken strand vi vill steka på, underbara plats! ❤

Idag är det varken stekande sol eller sandstränder i sikte men jag tänker inte låta det trycka ner mig. Det är grått och tråkigt så som det är en vinterdag i Finland, och det finns inget jag eller någon annan kan göra åt det. Bara att acceptera och gilla läget för jag kan ändå inte påverka vädret. Och om vi ska vara positiva är det inte många veckor kvar förrän solen börjar värma och snön smälter bort. Ifjol hade vi sommarvärme i april, kanske vi har samma tur i år? 

Jag är verkligen mästare på att snacka om vädret här haha! Men ni har nog vant er vid det redan så ni tar mitt babbel med en nypa salt 😘 

Gårdagens träning var riktigt dålig, jag var på dåligt humör hela kvällen på grund av det. Det enda positiva med det hela var att jag hade bestämt mig för att träna och det gjorde jag, så även om träningen var värdelös ur träningssynvinkel så var det bra för min självdisciplin. Jag hade bestämt mig för att träna styrka istället för uthållighet och körde med tyngre vikter och kortare serier så musklerna fick sig en rejäl omgång. 
Men med kortare serier blir hela träningen kortare och jag surade över att träningen bara var 40 minuter lång, knappt så jag fick upp flåset ju.. 

Jag surade så pass att jag käkade spaghetti halv tio på kvällen, jäkla hållbar ekvation det där.. men idag är en ny dag och den där spaghettin spelar ingen roll om femtio år. Nya tag idag, jag måste klura på var jag ska träna idag för träna ska jag! 

Nu ska jag fortsätta göra mig i ordning och ta tag i dagens måsten. Önskar att jag hade nåt spännande att berätta men tyvärr är det rätt tråkigt här just nu. Jag hoppas ni har nåt kul för er, det är ju ändå fredag idag! :) 
Om inte så ska ni ha en fin dag i alla fall, kram! 

Morgonens lektyr bestod av Paolo Robertos träningsbok, jag försöker finna lite inspiration från andra ställen än internet 😊

Och så när jag skulle välja nåt att läsa i sängen innan jag somnar fick jag beslutsångest. Jag älskar min bokhylla med alla böckerna, jag skulle aldrig nånsin byta ut fysisk litteratur mot allt som finns i cyberspace. Alla är så upptagna med bloggar, poddar och diverse sociala medier så de glömmer bort hur det känns att faktiskt läsa en riktig bok. Som ni ser har jag böcker i alla genrer, jag har alltid försökt hålla en open mind när det kommer till att läsa och det syns i bokhyllan också ☺

Om

Min profilbild

...

En levnadsglad 24 åring här som skriver om mitt liv med allt vad det innebär utan censur och krumelurer. Jag skriver om min viktresa som jag påbörjade i februari -14, om hur det är att försöka bryta ätstörningar och ett matberoende. Utöver det skriver jag väldigt öppet om min panikångest och depression, de dagar det är skit så är det skit och det är inget jag gömmer eller förfinar här. Sist men inte minst handlar denna bloggen om livet tillsammans med mina underbara djur och min fina man. Jag föder upp nakenkatter och chihuahua, jag har två hästar som är mina husdjur och så får vi inte glömma den lilla inneboenden som gömmer sig på vår vind! :) Hoppas ni trivs här, tveka inte att lämna en kommentar, jag svarar på varenda en!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela