Min vardag, mitt liv.

bloggen om min vardag

En bild säger mer än tusen ord

Publicerad 2014-09-30 20:06:19 i Allmänt, Foton & bilder, Hästarna ♥,

Idag följde syster med ut och fotograferade när jag red Dior på gräsåkern. Jag hade bestämt mig för att rida ett gympa pass där jag skulle fokusera på lösgjordhet och smidighet samt egen motor framåt. 
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva ridpasset med ord, stundvis kändes han så jäkla fin så jag nästan fick glädjetårar i ögonen. Hur kan en häst som bara gått och skrotat jobba på så fint med sån iver, jag förstår inte.. 
Idag hade han en helt annan framåtbjudning än vad han haft tidigare dagar, dock var han helt knäpp redan när jag skulle göra i ordning honom också så kanske han bara hade överskottsenergi idag. Jag tog till vara på bjudningen och lät honom trava på rätt så friskt utan att greja för mycket med händerna och det tackade han för genom att höja ryggen, skjuta på bakifrån och lyfta nacken. 
Jag är skogsmulle ryttare på hög nivå, jag har inte ordning på var jag har händerna alla gånger men jag försöker alltid tänka på hur jag sitter, på att göra rätt och använda de kunskaper som finns igendammade någonstans långt bak i ryggmärgen. För kunskapen finns där och idag visade min underbara häst mig hur fint han går när jag gör rätt. 

Jag skulle så gärna vilja gå på träningar med honom, men hur ska jag få in honom i en transport? :( Jag vet inte om jag inbillade mig idag, om det är önsketänkande, men det kändes verkligen jätte bra efter passet idag. Syster fotograferade flitigt och här kommer "några" bilder, vissa är lite suddiga men jag vill visa dem ändå för det finns nåt i dem jag tycker om. Jag är faktiskt lycklig just nu, så bra som det kändes idag har det inte känts på väldigt länge med någon häst faktiskt. 
Och även om Dior visade sin rödhåriga sida idag genom att försöka resa sig när han ansåg att vi jobbat klart så fegade jag inte ur. Visst, jag erkänner, jag var på väg att hoppa ner när han började hota, men så svalde jag rädslan och styrde honom på en liten cirkel istället. Hellre snurrar vi runt, runt än reser oss, och jag vill inte ta den striden med honom heller. Högst antagligen var det någon form av protest, han ville inte svänga i hörnet utan hellre gå bort från åkern och när jag skulle styra tillbaka honom reste han sig. Inte högt, men i alla fall. Klart man blir rädd när man har balans som en kratta, men jag klarade situationen. Hoppas bara han inte får för sig såna saker ofta, inte för att jag skulle ge upp förrän vi klarat av situationen, utan för att det är onödig stress för stackars mesiga mig haha! 
 
Just det, bilderna. Kommer här, ursäkta världens babbel och hoppas man ser känslan jag hade genom bilderna. (Det är fruktansvärt frustrerande att jag måste vara så förskräckligt ful i fejset på varenda en bild, men det skiter jag faktiskt i just den här gången för jag är så glad, så glad!).
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Suddig jag vet, men jag tycker den är så himla fin..
 
 
 
 
 
 
 
 
Kolla, vi kan lyfta hovar utan att mosa mammas skalle! Nästa steg kanske är att röra dem med en rasp, vad tror ni? ;)
 
 
Ja, jag vet, Dior är tjock som en gris, mina händer är både här och där och jag grimaserar som ett mongo, men känslan idag, inget slår den! Älskade skrutthäst ♥♥♥♥♥♥♥♥♥
 

Cuteness overload!

Publicerad 2014-09-30 14:36:13 i Allmänt, Foton & bilder,

Fotade valparna igår och när jag importerade bilderna till datorn hittade jag bilder från när de var fem veckor också så här kommer en liten bildbomb! ♥
 
 
Gustav 5 veckor, så sjuuukt gullig så jag dör!! 
 
Tjockis Göran ♥
 
 
Brorsorna :)
 
 
 
 
 
 
 
MangoMelon's Highfive For Life "Gustav" 9 veckor, vikt 1190 gram ♥
MangoMelon's Here To Stay "Göran" 9 veckor, vikt 1230 gram ♥
 
 
 
På torsdag eller fredag ska vi iväg och vaccinera och chippa killarna, sen lämnar jag in reggpappren. Jag förstår seriöst inte hur jag ska kunna göra mig av med de här två skatterna, jag har liksom moderskänslor gentemot dem? Men det kanske inte är så konstigt eftersom jag nappmatat dem från dag ett, herregud vilken resa det varit men jag är stolt över att jag lyckades föda upp två stora fina pojkar. Killarna är dessutom exakta kopior av Lilli, de uppför sig precis som henne trots att de inte fått se henne förräns för en vecka sedan. Jag tog det säkra före det osäkra och höll Lilli borta från valparna ända tills de var åtta veckor, jag vågade inte riskera att hon får moderskänslor och börjar producera mjölk, sen skulle eklampsin varit ett faktum. Men nu är alla tillsammans och det är ett sjutusans liv här, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Jag borde lagt ut dem på annons för länge sen men jag drar mig för det in i det sista, hur ska jag nånsin kunna bli en uppfödare så där på riktigt som inte kan släppa mina valpar? haha.. 

Snart: -40 kg

Publicerad 2014-09-30 13:19:46 i Allmänt,

Jag börjar närma mig mitt andra delmål, som är -40 kg. Vågen har stått still i princip hela september men jag tar absolut ingen stress över det eftersom kroppen måste få komma ikapp allt som händer och kilona som försvinner. Dessutom har jag inte mått helt bra psykiskt den senaste tiden heller, med min vän som gick bort och andra stressande saker. Men även om vågen stått still så är huvudsaken att jag inte gett upp utan jag har hållt mig till mina matvanor (i stort sett, när jag var i Sverige spårade det ut en hel del men det är sånt som händer, än en gång inget jag tar någon stress över) och fortsatt kämpa trots att motivationen legat på noll. 
 
Jag vet att ni är många som vill läsa om vad jag gjort, hur jag gjort och tankarna kring det. Jag önskar att jag kunde berätta åt er hur otroligt duktig jag varit som gymmat regelbundet, ätit mångsidigt och som avslutning på det skulle jag berätta min hemlighet. Tyvärr kan jag inte göra det, eftersom där inte finns någon magisk mirakelkur som får vikten att rasa. Det enda som hjälper är att man bestämmer sig för något, vill det tillräckligt mycket och har en vilja av sten. Att aldrig ge upp, att försöka bryta gamla vanor och beteendemönster, att få det man gör att bli en ny, fräsch livsstil. 
 
Ingen kan gå på diet hela livet. Att gå på diet är både tråkigt och jobbigt. Om man börjar på någon stenhård diet går man garanterat ner i vikt men man kan vara säker på att gå upp precis allt, och lite till, tillbaka när man väl slutar med sin diet. Dieter kan också orsaka ätstörningar, man blir för fokuserad på maten och tänket kring vad man stoppar i munnen tar till slut över och man får ingen sund syn på mat. Jag som varit matberoende och haft ätstörningar vet hur jävla svårt det är att ställa om hjärnan, att plötsligt göra på ett annorlunda sätt och få vardagen att funka utan att få panik vid varje jävla måltid. Jag svär, jag vet, men det finns absolut inget rosenskimrande kring att försöka göra en total omvändning i livsstilen. 
Därför förespråkar jag inga dieter över huvud taget, sluta leta efter en diet som utlovar si och så mycket viktnedgång på si och så kort tid. Fokusera istället på att skapa nya, sunda vanor, och sväng om tankesättet och håll fast i det tills det blir en rutin, en livsstil. 
 
Jag bestämde mig för att jag är trött på att vara tjock när jag kom hem från Thailand i februari i år. Jag har aldrig mått riktigt dåligt över mig själv och min kropp, men när en främmande kvinna kommer fram till mig när jag ligger där på stranden för att ge mig ett visitkort till en klinik i Ryssland där de gör magsäcksoperationer rann min bägare över. Jag ska väl för fan få ligga på stranden i bikini och sola utan att en främlig kommer fram till mig om jag så väger 140 eller 70 kg?! 
Jag trodde inte jag skulle ta åt mig av hennes "vänliga" gest, men det gjorde jag. Värmen i kombination med de små portionsstorlekarna där borta gjorde att min extremt uttöjda magsäck drog ihop sig och jag blev mätt på mindre mängder mat. Jag såg det som en kickstart att kunna fortsätta äta mindre hemma också, eftersom mängden mat jag stoppat i mig varit mitt största problem.
 
Väl hemma växte det fram en beslutsamhet i mig som jag aldrig stött på tidigare. Visst har jag bestämt mig för att gå ner i vikt tidigare också och även lyckats gå ner, men jag har ju alltid gått upp allt tillbaka när jag inte orkat fortsätta. Jag bestämde mig för att detta blir sista gången jag ger mig in på en viktresa, den här gången ska kilona bort och det finns absolut inga ursäkter att inte lyckas. Jag satte ett mål, jag ska väga 80 kg före jag åker till Thailand nästa gång. Det kändes helt absurt, jag skulle alltså ha väck 2/3 av mig själv på ett år, kan jag verkligen lyckas med det? 
Jag vet inte exakt vad som sporrade mig att fortsätta när jag låg i sängen på kvällarna och grät för att jag bara ville äta. Eller när jag fick ett ryck och slängde ut allt från skåpen som kunde väcka suget och ångrade mig nästa dag så pass att jag fick ett raseriutbrott och hatade allt och alla. Men jag fortsatte, och nu har jag snart gått ner 40 kg. 
Jag tänker vara helt ärlig och säga att det har varit en så sjukt jobbig resa så jag finner inte ens ord att beskriva den. Jag har kämpat vidrigt hårt med min störda hjärna, med matberoendet och att komma ur det. De första månaderna var absolut fruktansvärda och det enda som cirkulerade i mitt huvud var mat, när får jag äta, vad kan jag äta, hur mycket får jag äta, när jag får jag äta igen... 
 
Men så hände det nåt. Kroppen och hjärnan började vänja sig vid den nya livsstilen och det blev lättare och lättare att åka till affären och handla, att göra middag, att lägga upp en passlig mängd mat på tallriken osv osv. Sockersuget försvann och istället för att sukta efter chips och pommes fick jag djävulskt ont i magen om jag åt det någon gång. Om jag inte drack tillräckligt med vatten så fick jag huvudvärk och jag hade en energi som jag aldrig känt av förut. 
Och nu, nu skulle jag aldrig kunna gå tillbaka till de levnadsvanorna jag hade innan. Jag blir äcklad av att tänka tillbaka på mig själv, hur jag behandlade min kropp och vad jag stoppade i mig. 
Jag mår illa om jag äter socker, jag får magkramper av friterad mat och jag blir svag om jag inte dricker tre liter vatten om dagen. Min kropp tackar mig genom att jag känner mig piggare, gladare och allt är så jävla mycket lättare att ta sig an. Och vet ni känslan av att dra på sig ett par (i mina ögon) pyttesmå märkesjeans och faktiskt ha en nice ass i dem? Obeskrivligt. 
Eller känslan när jag går på krogen och killar tittar efter mig, kommer fram och snackar med mig och kanske slänger en raggningsreplik eller två? Nu är jag ju lyckligt gift men ni förstår kanske känslan att istället för att bli hånad och få elaka blickar så blir jag uppskattad av det andra könet? Ytligt kanske, men det räcker för mig.
 
Jisses, det här inlägget blir milslångt, men det finns så otroligt mycket tankar och känslor bakom det här. Känslor som inte jag kan sätta ord på men som jag desperat vill få ur mig. Jag vill kunna kika tillbaka i arkivet i nästa år när jag nått min målvikt, och läsa hur jag försökte sätta ord på tankarna. För hur jävla förjävligt och tungt det än har varit, hur många gånger jag velat ge upp och bara skita i allt, så är jag så stolt över mig själv att jag bara kämpade vidare. För det är så himla mycket värt det just nu.
 
Vad har jag gjort då? Jag ska försöka fatta mig kort, för som sagt är det inte kärnfysik att gå ner i vikt. Ät mindre än du gör av med, jag rör knappt på mig alltså måste jag äta väldigt lite för att ligga på kaloriunderskott. 
Det första jag gjorde var minskade portionerna till en tredjedel av vad de var tidigare. För att inte gå hungrig hela tiden drack jag proteinshakes med långsamma kolhydrater och inget socker. Dessa shakes dricker jag fortfarande till frukost, för protein bränner fett. Jag dricker Diet Pro från Fitnesstukku (Gymgrossisten i Sverige). Utöver shakesen har jag tagit fatburners, dvs piller som innehåller bland annat koffein, hallonketon och chili för att kicka igång ämnesomsättningen, samt CLA (clarinol) som driver ut fettet från tarmarna. CLA tar jag inte längre då man får ta dem max i ett halvt år och så hålla paus lika länge. Fatburners har jag inte heller tagit på en månad ungefär, jag lämnade dem för ett tag då jag kände att jag började bli beroende av koffeinet. Jag dricker ju inget kaffe och vill därmed heller inte vara beroende av koffein.
Någon kanske kan tycka det är fusk med piller men jag ser det verkligen inte som så. Jag har väldigt långsam ämnesomsättning och kroppen kommer inte igång och bränner fett om inte jag kickar igång det på nåt vis. Det är inget fel i att använda sig av de hjälpmedel som finns, och man ska inte skämmas över det.
Man måste dock komma ihåg att inga piller eller shakes i världen hjälper om inte man gör något åt matvanorna och levnadsstilen i övrigt. Ser man över dem i första hand så är tillskotten bara en liten knuff i rätt riktning, de är inga mirakelpiller som gör en smal bara genom att man tar dem och så äter skit utöver dem. 
 
Efter att jag minskat portionerna började jag minska på kolhydraterna. Jag lämnade dem inte helt, jag älskar ris och pasta alldeles för mycket för det. Men jag slutade äta bröd för bröd är fans påhitt med allt socker och jäst som finns gömt där i. Och att lämna brödet är det bästa jag gjort! Jag har ätit fem skivor bröd sedan februari, och visst saknar jag det men usch så uppsvälld och tung jag känner mig efter att jag ätit en skiva.. Och varför ska jag äta det egentligen när det finns så mycket annat gott att äta? 
Sen har jag skurit ner drastiskt på all snabbmat. Visst äter jag hamburgare och pizza ibland, men nu för tiden delar jag och min man på en normal stor pizza, och det händer sällan att vi faktiskt fuskar med sånt. Och det är inte för att jag försöker vara jätteduktig hela tiden, utan för att jag vet hur dåligt jag mår efteråt och det är inte värt det någonstans.
Efter att jag fått ordning på vad jag stoppar i mig, hur mycket och hur ofta bestämde jag mig för att lämna bort allt socker och sötningsmedel. Jag tänker inte gå in på hur otroligt farligt socker och aspartam är, men socker är mer beroendeframkallande än heroin och det skrämde mig tillräckligt för att helt kapa bort allt socker ur min kost. Det enda sockret jag får i mig är via frukter och så den lilla mängd som kommer från t.ex. ketchup och såser. Men även där har jag försökt vara kritiskt och jag kollar alltid hur mycket socker det finns gömt i diverse saker jag köper. 
Att lämna sockret var inte för mig särskilt svårt alls, jag har alltid varit mer beroende av salt än av socker. Men herregud vilken skillnad i kroppen och måendet efter några veckor! Det är SÅ värt det kan jag lova! Ingen människa borde få i sig socker över huvud taget och den åsikten står jag stenhårt på. 
 
Vatten dricker jag minst tre liter om dagen, om jag inte gör det får jag huvudvärk och känner mig svag. Visste ni att många människor kan inte skilja på törst och hunger, och så äter de istället för att dricka när de är törstiga? Jag drack typ inget vatten alls förr och nu kan jag inte förstå hur jag ens fungerat som människa.. Vatten är så himla viktigt, det renar kroppen, stillar hunger och får huden att skina. Vatten for life helt enkelt haha! 
Vi dricker ingen saft längre, eller läsk. Visst händer det att vi dricker läsk någon gång ibland men mycket sällan, jag vill inte leva hälsosamt och sen hälla in nåt som har samma ph-värde som ättika. Energidricka ska vi inte ens börja prata om, jag har varit väldigt beroende av det förr och det är påriktigt gift för kroppen.. Så jag håller mig borta från det också. 
 
Nu på senare tid har vi även börjat köpa det mesta eko och vege, bara för att det känns bra och kul att göra nya saker. Vår livsstil kanske låter tråkig och hård, någon säger att "man måste leva och få unna sig nåt", men vet ni vi tänker inte så längre. Visst, jag erkänner att hela den här processen sög de första månaderna och jag hatade, hatade, hatade allt hälsosamt och nyttigt. Men nu, nu vill jag inte ens ha socker, kolisar och snuskiga saker. Jag tänker inte som de flesta längre, vill jag unna mig något gott så är det inte godis eller Hesburger jag tänker på, utan jag föreställer mig en fruktsallad eller en stor kall smoothie fullproppad med vitaminer och antioxidanter. För så som jag mår nästa dag efter en hälsosam dag, energin och känslan jag har, är belöning nog och jag känner hur lycklig min kropp är för att jag är snäll med den. Visst händer det att vi har cheatdays, som igår med Nutellatoasten, men det är sällan och då blir det en spännande grej av det hela som vi ser fram emot. Dock mår jag skit i magen idag och har huvudvärk av allt socker, och det visste jag igår, men ibland är det värt det. Men bara ibland ;) 
 
Jaa, en stor eloge till er om ni verkligen orkat läsa så här långt! Jag har säkert glömt hälften av det jag skulle skriva, och så kanske jag har upprepat mig själv några gånger här men jag hoppas det är okej. Om ni läst så här långt så får ni väldigt gärna lämna en kommentar, en tanke, en åsikt eller vad som helst :) 
Jag avslutar med några bilder jag tog nyss, de riktiga förvandlingsbilderna får ni vänta på tills jag nått min målvikt!
 
De gråa byxorna är storlek 54 (!) och de satt supertight på mig ifjol. De svarta är storlek 32" från Cheap Monday och sitter som smäck på mig. Häftig känsla!
 
Mina tigerränder (bristningar) är inget jag skäms över, tvärtom är jag stolt över dem för de visar min historia så tydligt. Lite lustigt är det också att när jag solat så pass mycket så är ärren helt ljusa, så jag ser påriktigt ut som en tiger :D 
 
Den korallfärgade skjortan är storlek XXL och satt tight på mig när jag kom hem från Thailand. Den andra tishan är storlek M från Vero Moda och passar mig nu :)
 
Och så mina fina ridbyxor, häftig känsla återigen!
 

Om

Min profilbild

...

En levnadsglad 24 åring här som skriver om mitt liv med allt vad det innebär utan censur och krumelurer. Jag skriver om min viktresa som jag påbörjade i februari -14, om hur det är att försöka bryta ätstörningar och ett matberoende. Utöver det skriver jag väldigt öppet om min panikångest och depression, de dagar det är skit så är det skit och det är inget jag gömmer eller förfinar här. Sist men inte minst handlar denna bloggen om livet tillsammans med mina underbara djur och min fina man. Jag föder upp nakenkatter och chihuahua, jag har två hästar som är mina husdjur och så får vi inte glömma den lilla inneboenden som gömmer sig på vår vind! :) Hoppas ni trivs här, tveka inte att lämna en kommentar, jag svarar på varenda en!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela