Min vardag, mitt liv.

Idag vaknade jag utan den där sprängande huvudvärken som förföljt mig sedan dag ett utan socker, så skönt! Men istället ligger en oförklarlig ångest och trycker över bröstet, jag kunde inte somna igår kväll på grund av alla tankar som rejsade omkring i huvudet så låg vaken långt efter att det ljusnat ute. Det är rätt jobbigt faktiskt att känna hur ångesten kryper fram trots att det inte finns någon egentlig orsak, men så när den väl är där börjar jag analysera allt och inget och vips är jag säker på att hela min värld kommer gå under och jag kommer dö ensam i min tjockhet. Ja ni hör ju, tur att man inte är dum i huvudet iallafall 😉 

Aja, det är bara sockerabstinensen som spökar och det kommer lätta så småningom - eller det är vad jag intalar mig själv. Vågen visade -2,5 kg imorse och hungerskänslorna har avtagit så jag tror jag är på den vinnande sidan redan. Skönt! 

Imorse låg jag och tänkte på operationen jag vill göra, om jag verkligen vågar göra den och om jag kommer kunna hantera den extrema smärtan och långa rehabiliteringen efteråt. Kommer någon orka ta hand om mig när jag blir en tillfällig krympling, vem ska rida Jack, hur länge tar det innan jag kan rida igen? Tänk om operationen misslyckas och magen blir ännu fulare, eller jag får allvarliga komplikationer? Många tankar som snurrar omkring, men jag kommer få svar på allt när jag går på konsultation. Där kommer jag också få veta om jag måste göra en stor bukplastik eller om det räcker med en liten (och därmed mycket kortare rehabilitering). 

I en stor bukplastik snittas man hela vägen från ena höften till den andra vid bikinilinjen, magmusklerna sys ihop och magen fettsugs där det behövs. Sedan spänns huden neråt så magen blir platt, överflödig hud tas bort och naveln flyttas (eventuellt gör kirurgen en ny navel). Efter operationen är man tvungen att ha en gördel på sig som håller ihop hela kalaset eftersom hela buken är öppnad, ommöblerad och därefter ihopsydd igen. Detta är, som ni nog förstår, extremt smärtsamt och man ska överväga noggrant om man verkligen vill genomgå allt detta och är redo för den långa rehabiliteringen. Behöver man "bara" en liten bukplastik skär kirurgen bort överflödigt skinn, fettsuger och rekonstruerar naveln. Eftersom magmusklerna inte rörs och snittet inte blir lika omfattande är även rehabiliteringen kortare, ont gör det nog ändå men det är i alla fall inte en extrem operation. Jag hoppas självklart att mina magmuskler fortfarande sitter där de ska och inte behöver sys ihop så att jag kommer lättare undan, men det får jag veta först efter konsultation på kliniken jag väljer ☺

Varför vill jag göra denna operation? Svaret är egentligen väldigt simpelt. Efter en snabb viktuppgång (jag gick upp 50 kilo på fyra år ungefär) och en ännu snabbare nedgång (66 kg på 18 månader) hann inte kroppen med. Jag har slitit som ett djur för att bli av med alla kilon och känslan av att se sig själv i spegeln nästan 70 kilo lättare går inte att beskriva. Jag är stolt över mig själv, jag har fått en helt annan syn på livet och jag är numera väldigt säker i mig själv och på vad jag klarar av att åstadkomma när jag väl bestämmer mig för det. Men det är inte bara glädje och stolthet, utan hand i hand med att min kropp förändrades kom även nya - för mig okända, tankar. Huden har inte hängt med överallt och allra värst är det på magen och låren. Min mage är fruktansvärd, som en över jäst skrumpen degklump, huden är död och går att dra ut i det oändliga - riktigt motbjudande.. Ju mer jag gick ner desto lösare blev huden och till slut insåg jag att det kvittar hur mycket jag går ner så kommer jag ändå aldrig få en platt mage, för jag kan inte banta eller träna bort död överflödig hud. När jag sedan fick detta bekräftat av en plastikkirurg som tittade på min mage på skönhetsmässan förra året tappade jag all motivation till att fortsätta min viktnedgång. Jag kände att det är lönlöst att fortsätta när magen ändå aldrig kommer bli fin. Och här är jag nu, nästan 20 kg tjockare än i höstas - fast besluten att ta tillbaka kontrollen över min kropp och äntligen få må bra i mig själv. Jag förstår ju att självkänsla kommer inifrån och inte från en plastikoperation, men jag vill kunna se mig själv naken i spegeln och inte äcklas över vad jag möts av. Plastikoperationer finns till för att människor ska kunna påverka något de mår dåligt över, och jag ser inget negativt i det överhuvudtaget. När tiden är rätt ska jag operera brösten också, de är skuggan av sitt forna jag längre och är mest lösa skinnpåsar. Men, jag kan fuska mig till snygga tuttar med behå och jag mår inte psykiskt dåligt över dem utan viljan att fixa dem är mest fåfänga. Jag vill understryka skillnaden, en bröstoperation är något jag gör sen när pengarna finns och jag känner att jag vill göra det. Magen mår jag dåligt över varje dag och den kan jag inte heller gömma undan eller fuska mig till.

Många tankar som snurrar omkring men orsaken till varför jag väljer att skriva helt öppet angående detta är för att jag vet att det finns så himla många kvinnor (och män) där ute som har en liknande historia som jag och så gärna skulle vilja göra något åt sin situation men kanske inte vågar eller ens vill prata om det. Plastikoperationer är lite tabu nästan och jag förstår inte varför. Alla är fina och duger precis som dom är, men det är svårt att må bra om man inte känner sig fin i sig själv och i sin kropp. Mår man bra i sin egna kropp har man en helt annan utstrålning, så är det bara. Jag väljer att operera min mage helt för min egen skull, vad andra tycker och tänker om mig och min kropp skiter jag fullständigt i. Vad jag tycker och tänker om den är den enda viktiga åsikten här ☺ 

Imorgon ska jag ringa och boka konsultationen och så får vi se vad som händer sen. Så mycket vet jag att när jag når min målvikt så ska jag kunna boka operation om jag fortfarande vill det då. Den tanken ger mig världens motivationsboost att kämpa vidare trots sockerabstinens och ständiga hungerskänslor, nu kör vi! 

Nångång ska jag ta bilder på magen och låren och visa er den nakna sanningen. Men bara tanken på att skriva och sedan publicera ett sådant inlägg skrämmer mig mer än tanken på operationen. Min kropp är fantastisk som fixat allt detta och fortfarande tjänar mig väl varenda dag trots att jag behandlat den väldigt illa under de åren jag gick upp i vikt. Jag älskar min kropp och är tacksam över den varenda dag. Men bara för att jag älskar min kropp på insidan behöver jag inte älska alla delar av den, speciellt inte de delar som blivit förstörda efter en lång och brokig resa. Och det är okej, man behöver inte älska varenda millimeter av sig själv. Man får må dåligt över sin mage, sina lår, rumpan eller kanske näsan - men man ska alltid försöka jobba förbi det och acceptera sig själv som man är. Men kan man inte det, ja då tycker jag det är fullt lika okej att lägga sig under kniven och man ska inte bli kollad snett på bara för det. Operationer är dyra men har man som jag gått ner en hel del i vikt finns det möjlighet att få operationen/operationerna bekostade via allmäna sjukvården. Väntetiden och hela processen är dock lång och väldigt utdragen och mitt psyke håller inte för det så jag väljer att finansiera min operation själv. De flesta kliniker erbjuder räntefria avbetalningar och jag som varken har hus- eller bil lån eller några kreditkort kan lika gärna betala för att få slippa må dåligt över min mage varenda dag. Det är ju en investering i mig själv så jag tvekar inte ens, men ja, det är dyrt det kommer man inte ifrån men jag tycker det är värt det. Frågan är om man ens kan sätta en prislapp på att få må bra? 

Dela gärna med er om era tankar kring plastikoperationer, men snälla håll god ton. Alla har olika åsikter och det är absolut okej, kom bara ihåg att alla kanske inte tänker på samma sätt som du ☺ puss och kram ❤