Min vardag, mitt liv.

Jag har fått några frågor på sistone som jag helst svarar på i ett inlägg då det tenderar att bli lite långt när jag väl kommer igång ;) Jag hoppas ni orkar läsa annars får ni helt enkelt scrolla förbi detta. Lämna gärna feedback på inlägget sen! 

 

Jag läste nångång någonstans (flummigt I know) att en hund som jämt och ständigt utmanar sin ledare , strider om rangen och inte "behöver" lyda mår jätte dåligt. Så en lydig hund är väl den mest välmående :) Slutar en hund som Yarro någonsin försöka ta över ledarpositionen? Ger han sig liksom till slut eller måste man alltid vara på sin vakt? Människor har så mycket fördomar om den "blodtörstiga" och "barnätande" hundrasen, därför skulle det vara intressant att veta HUR det egentligen är (det är säkert väldigt individuellt men så där överlag)! :) 

 

Först och främst vill jag tacka för din långa kommentar och för att du väljer att ta reda på istället för att spekulera.  Det är spekulationer och okunskap som ger denna underbara ras sitt dåliga rykte, sorgligt men sant. 

Du har helt och hållet rätt i det du skriver, om att en hund utan tydliga regler och rutiner är en olycklig hund. En hund mår bäst av att veta exakt vad som förväntas av den, vad som komma skall och hur matte och husse reagerar på olika saker. Man ska vara konsekvent och tydlig med reglerna och alltid komma ihåg att det du gör fel som flockledare återspeglas i din hund förr eller senare.

Dobermann är en ras som är avlad i många, många år för att tjäna sin ledare. Att beskydda och ta hand om, alltid finnas där no matter what. Många pratar om att en dobermann är en spegel till din själ, den ser rakt igenom dig och väljer dig för den du är och inte för någon du låtsas vara. Det finns nog inte någon annan hund som är lika trogen som en dobbis, när den en gång valt sin människa är det väldigt svårt, om inte omöjligt att skilja den ifrån denne. En dobermann trogen sin matte eller husse tjänar hen in i det sista och beskyddar hen med sitt liv. Den har en otrolig arbetsvilja och är alltid redo för nya saker, alltid redo att tillfredsställa sin ledare. Men det som skiljer en dobermann från andra hundar är att du inte kan tvinga den att lyda dig, du måste förtjäna dess tillit. Du måste vara en värdig ledare som behandlar hunden så som en flockledare av samma art skulle göra. 

 

Det finns två typer av dobermann, de som är avlade för att arbeta och de som är avlade för utställning och till familjehund. Yaromir är av den arbetande typen, och kanske lite utav ett extremfall. Han är en arbetsnarkoman som aldrig helt och hållet stänger av, det är också vad som gjorde honom till den otroligt duktiga elev han var. Han är utbildad till saker som jag inte ens förstår vad de är till för, men främst är utbildad att beskydda och betjäna tjänstemän så som polis och tull, men även den egna familjen. Han är van vid att vara med där det händer, han mår bäst när han får vara ute på fältet och jobba. Han är inte som andra hundar som stressar av att åka bil eller vistas i stora folkmassor, nej det är vid såna tillfällen Yarro skiner. Han kräver enorm mental stimulans för att vara lycklig, det räcker inte med att kasta boll och leka aktiveringslekar. 

Som jag skrivit förut ska inte en sån här hund vara en familjehund, det livet är alldeles för tråkigt för honom. Men nu kunde han inte fortsätta tjänstgöra pga head wobbling syndrome (en ofarlig sjukdom som många dobbisar dras med, huvudet börjar skaka vid påfrestning och en tjänstehund måste vara 110% frisk) och han valde mig som sin nya människa så då är det upp till mig att göra det bästa av situationen. 

 

Yarro kommer aldrig sluta försöka ta ledarpositionen, eller klättra i rang. Han är en hane, en väldigt könsdriftig hane dessutom, och han har ett psyke av stål. Visste ni att en dobermann utbildad i samma grad som Yarro ur arbetslinje har högre IQ än genomsnittliga människan? 

Det faller inte honom naturligt att ligga och gosa på en bädd och kelas med, hela hans system är byggt att jobba stenhårt utan att vackla. Endast de tuffaste hundarna klarar sig genom urvalsproven, ett fåtal klarar sig vidare till själva utbildningen. För att en hund ska klara av de påfrestningar det innebär att vara tjänstehund, skyddshund eller sökhund måste man välja de med absolut hårdast psyke. Yaromir är en av dem och därför försöker han ständigt utmana min position som ledare. Men det blir inget problem så länge jag ser de små signalerna och aldrig någonsin låter honom gå över gränserna. Det handlar alltså inte om stora saker utan små, små tecken som visar att han inte har full respekt för mig. Dessa saker måste åtgärdas omedelbart, annars kan det bli problem. 

Jag har lärt mig dessa tecken och kan korrigera honom vilket gör att det funkar mellan oss och de andra i familjen. 

Yarro är också en utmärkt människokännare, han vet exakt vad någon går för innan jag eller någon annan ens hunnit märka något. Han vet också när jag är svag i psyket och då utmanar han mig extra mycket. Därför gäller det för mig att alltid vara lika konsekvent och "sträng" mot honom, även när jag mår som sämst. Och det är bra, för mig, jag lär känna mig själv och lär mig läsa av mitt mående, dobbis är bra för mentala hälsan hihi! 

 

Orsaken till varför Yarro gett sig på Lemmy den senaste tiden är för att han är mentalt understimulerad och det är helt och hållet mitt fel. Även om jag blev väl informerad om vad som krävs av mig som hans ägare och ledare, även om jag trodde att jag var införstådd med hela alltihop så kunde jag aldrig i min vildaste fantasi förstå hur annorlunda den här hunden är gentemot alla andra hundar jag någonsin träffat. När jag tror att jag gjort allt för att han ska vara nöjd så har jag inte ens gjort hälften, och det visar han genom att sysselsätta sig själv. Hitta på egna tidsfördriv, i detta fall mobba Lemmy. 

Det blir ändring på det nu, jag måste förstå att detta inte är någon vanlig hund, fan han är mer som en människa ju och han är född och uppvuxen till att vara med sin ledare överallt. Hans livsuppgift är att beskydda mig, se till att jag har det bra och vara mitt andra skinn helt enkelt. Han behöver få följa med vartän jag åker, när jag är borta mår inte han bra. Han blir uttråkad och understimulerad, det borde jag ju förstått. Jag måste bara "snap out" från mitt tänkande och behandla honom som den högintelligenta individ han är, inte som en hund.

 

Det är en otrolig resa jag gör tillsammans med den här hunden, jag har gjort otaliga fel och kommer säkert göra lika många till men det är det som är poängen här.. Yarro lär mig och belönar mig när jag gör rätt, bestraffar mig när jag gör fel. Jag tänker inte ljuga och säga att det är lätt för det är inte, det är tungt och jobbigt vissa dagar men det betalar tillbaka sig mångfaldigt. Jag brinner verkligen för det här och det är därför denna text blev milslång, jag önskar att alla människor skulle få träffa en hund som Yaromir och jag är så otroligt tacksam och hedrad över att han valde skadade mig som sin person. För säg vad ni vill, det ÄR en ära att bli vald som någons orsak att leva ♥