Min vardag, mitt liv.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Har ni någon gång tänkt på vilket fulltidsjobb det är att ta hand om en vänskap? 

 

För att ni ska förstå lite bättre vad jag svamlar om den här gången så ska jag försöka förklara vad vänskap är för mig och hur jag vill bli behandlad av min vän. 

 

Jag har aldrig varit en sådan där person som har en hel armé med nära vänner, eller sexhundra friends på facebook. Jag var mobbad under hela min skolgång. Till en del begärde jag nästan om det så som jag uppförde mig, men ingen förtjänar att bli mobbad och utfryst, oavsett hurudan person man är. I de allra flesta fall är man som man är för att det är en skyddsmekanism man har.

Jag hade några få personer som jag såg som mina vänner, de som fanns där för mig i vått och torrt och som jag kunde lita på. En av dem finns fortfarande kvar vid min sida, och det är Tina. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket den människan betyder för mig, dör hon så dör jag, så känns det ungefär. 

Efter att jag gått ut grundskolan hände mycket på det personliga planet för mig. Jag flyttade hemifrån och fick ta ansvar över mitt eget liv, jag slapp mobbarna och jag märkte att jag visst kan vara en trevligare person för alla är inte ute efter att såra mig. Det i sin tur ledde till att jag kunde knyta vänskapsband som kommer hålla förevigt, och i dagens läge kunde jag inte vara lyckligare med min fina sambo som älskar mig över allt annat i världen och mina alldeles underbara vänner vid min sida.

 

Mina vänner är inte många till antalet, men de lyckas mycket väl med att fylla upp mitt hjärta. 

En vänskap ska vara något som kommer naturligt, det ska inte behöva krystas fram och det ska inte kännas påfrestande att umgås. Jag vill se fram emot att träffa mina vänner och jag ska kunna lita på dem utan att behöva ge något i utbyte. Jag vill kunna berätta mina allra djupaste hemligheter för dem, jag vill skratta och gråta tillsammans med dem, helt enkelt leva livet tillsammans med dem. 

Och det är verkligen så jag känner med mina vänner. Förr så hade jag vänner som jag hela tiden kände att jag behövde jobba för att hålla kvar vid min sida. "Vänner" som jag trodde jag kunde lite på men som gick bakom min rygg och sårade mig. Människor som inte ville det bästa för mig och som bara umgicks med mig för att de fick nåt av mig de ville ha. 

Jag klamrade mig fast vid dessa människor bara för att jag trodde att jag skulle stå ensam annars. Tids nog insåg jag att så inte är fallet utan jag klarar mig utan dem för att jag har riktiga vänner som finns där för mig no matter what. Man ska inte umgås med människor som inte ger en ett leende på läpparna. 

Det finns dem som undrar varför jag gjort vissa val, varför jag förlåtit vissa personer trots alla möjliga svek längs med vägen. Jag har gjort det för att min magkänsla sagt åt mig att just den här personen är en sådan som är värd de tillfälliga stormarna för att de i långa loppet är en utav de få som finns där när de riktigt stora orkanerna blåser in. Och såklart även när solen lyser som starkast och himlen är som mest blå. Jag har aldrig någonsin ångrat något jag gjort i hela mitt liv (jo, en grej men det hör inte hit) och jag kommer aldrig göra det heller. Never regret anything that once made you smile. 

 

Men som jag skrev längre upp så är det nästan ett heltidsjobb att ta hand om en vänskap. Jag vill behandla mina vänner så som jag vill bli behandlad av dem, och det kräver tid och omsorg. Jag vill att mina vänner ska ringa mig bara för att prata strunt en liten halvtimme, jag vill träffa dem regelbundet och jag vill göra roliga grejer tillsammans med dem.

 

Jag är arbetslös förutom de enstaka smågrejer jag håller på med, alltså har jag tid. Så det är en oskriven regel bland mina vänner att det är deras schema vi följer då det är de som jobbar och har tider de måste passa. Det här funkar alldeles utmärkt, då jag kan träffas upp så gott som när som helst på dygnet. 

Men det finns dem, som trots att de har lediga dagar eller fria kvällar aldrig, eller väldigt sällan, kan/vill/orkar ses. Nu ska ni inte missförstå mig, jag förväntar mig inte att mina vänner ska ringa mig varje kväll eller hinna ses flera gånger i veckan, det är inte alls så. Jag förstår mycket väl att det inte funkar så, jag skulle inte vilja ha det så heller, men det börjar bli lite tjatigt att höra "tyvärr, jag har inte tiden" varje gång vi ska ses. Speciellt inte när jag har haft något riktigt, riktigt stort och framför allt viktigt att berätta, något som jag sett fram emot att berätta men som inte kan göras via telefon. Man får inte tid, man måste ta sig tid. Bara för att jag har tiden så betyder det inte att jag vill vänta i en evighet heller..

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha ut av det här inlägget. Jag riktar inte det här mot någon, känner någon sig träffad så är det bara ett tecken på att något är snett? Jag kände bara ett behov av att skriva ett inlägg när jag stötte på ovanstående citat på någon blogg jag bläddrade igenom.

Kanske tar någon illa upp, jag ber hemskt mycket om ursäkt isåfall. Men kanske har jag också tagit illa upp, även om jag inte sagt något högt.

 

Som avslut på detta inlägg, kom ihåg You only live once. 

 

(Och till mina vänner, ni vet vem ni är och jag älskar er allihop så mycket så hjärtat känns som det ska explodera. Det är ni som gör mig till den person jag är, ni gör mig till en bättre jag. Och ja, det gäller även er som jag är lite ledsen på.. ♥)