Min vardag, mitt liv.

Idag är jag förbannad på människor som lever sitt liv så destruktivt så det verkligen inte finns något happy ending på skiten. Människor som har all makt över sitt eget liv men ändå låter sig manipuleras av andra, människor som är styrda av ett beroende men har all hjälp i världen för att ta sig ur det, och människor som sårar andra utan att över huvud taget tänka på hur det känns för den som blir sårad.

Nu är ju inte alla dessa tre typer i samma människa (tack gode gud för det), utan i fler personer som står mig väldigt nära och som föralltid kommer ha en given plats i mitt hjärta. Jag brukar inte bli förbannad för jag är den som alltid försöker förstå och jag gör alltid mitt yttersta för att hjälpa en person som behöver det. Jag är den som pratar i timmar om en sak, jag vrider och svänger på det tills det känns som att man kommit nån vart. Jag är den som varje gång säger att "nu får det räcka, nu tar jag inte den här skiten av dig nå mer", men som ändå förlåter och ger nya chanser. Jag är den som rannsakar mig själv för att kanske hitta en förklaring till varför någon uppfört sig som den gjort, sagt de saker den sagt, jag försöker alltid hitta felet i mig själv innan jag ens får för mig att anklaga den andra. Och jag är också den som offrar exakt allt av mig själv för någon jag älskar och bryr mig om. Jag gör allt i min makt för att hjälpa den andra, finnas där och alltid sätta dennes välbefinnande i första hand. Detta leder till att jag kör slut mig själv totalt i mina försök att alltid hjälpa, finnas där och förstå. Men det gör mig inget för det finns inget som är mer givande än känslan av att någon faktiskt litar på mig till 110%, att någon finner tröst i mig och att jag är den som får ta del av något som aldrig annars fått ta plats. Det är känslan av att vara behövd och viktig som får mig att orka kämpa genom mitt egna helvete med ångest, panikattacker och kontrollbehov. 

Hur kommer det sig då att jag större delen av mitt liv fått höra att jag är egoistisk, självupptagen och elak? Jag fick höra det så ofta och av så många personer så jag började tro på det själv. När något gick snett i förhållanden skyllde jag på mig själv och antog att det var min elaka och kalla personlighet som orsakat diverse situationer. Jag tog all skit på mig själv och var okej med det. Ända tills jag vid något skede växte upp och vågade konstatera att jag verkligen inte är någon av ovanstående saker. Man kan inte beskriva mig som elak, kallhjärtad och egoistisk, för det är faktiskt inte sån jag är. Naiv, envis och ibland alldeles för snäll för mitt eget bästa visst, men elak eller egoist, aldrig.

Jag vet inte vart jag försöker komma med den här texten, ingenstans antagligen. Jag vill bara få det ur mitt system att jag är så innerligt trött på att ständigt bli sårad, utnyttjad och tagen för givet. Jag önskar bara att de som detta gäller någon gång skulle inse att jag aldrig gör något för någon annan för att där skulle finnas egen vinning för mig i det. Hur hård och kall jag än må låta så följer jag hjärtat och magkänslan och om den säger åt mig att aldrig sluta kämpa för någon, aldrig ge upp på den, då gör jag inte det heller. För där är det igen, jag bara kan inte ge upp på någon, hur mycket denne än sårar mig och hur dåligt den än får mig att må så kan jag inte be den dra dit pepparn växer. För att det är sån jag är. Och jag vågar faktiskt säga det högt också, med risk för att låta självgod så tänker jag faktiskt säga det högt att jag är en snäll människa, jag offrar mig själv för de jag älskar och jag ger aldrig upp på någon, inte förrän den gett upp på mig så att jag känner att det inte finns nåt mer jag kan göra. 

Jag är bara så förbannad över att det ska vara så in i helvete svårt för någon att fatta detta..