Min vardag, mitt liv.

Produktiv dag jag haft idag, har legat i sängen hela dagen och myyyst för mig själv men inte ens det fick jag göra ifred. En jäkla stor och jäkligt vidrig spindel tog sig friheten att gå omkring på mig, fyy vilken panik jag fick! Jag är så rädd för spindlar så jag inte ens vågar ha ihjäl dem men nu tog överlevnads instinkten över och jag slog så hårt så alla benen trillade av och så mosade jag den mot golvet så den säkert aldrig mer går på mig.. är alldeles skakis fortfarande 😢 

Igår hade jag stalldag och jag var lite nervös över hur det skulle gå då Hanna berättat att Silver hade stressat upp sig rejält dagen innan på grund av omständigheter. Hon hade både bockat och skenat iväg, skyggat och varit allmänt svår att få nerlugnad så jag var väl förberedd på det värsta. Det blåste storm redan igår (hur många dagar har det stormat egentligen?) så Silver gick på tå redan när jag tog in henne. På stallgången var hon riktigt odräglig och skuttade hit och dit då det ju lurade faror i alla hörn, faror som käkar små Silverhästar till middag.. 

Försökte att inte tappa tålamodet och tänkte att om jag bara kan kanalisera all den där överflödiga energin till arbetsvilja så kanske vi kan få ett riktigt kanonpass tillsammans i varje fall.

När jag satt upp tänkte jag åka i backen lika fort då det kom en påse flygande i vinden precis förbi frökens huvud. Hon exploderade rätt upp i luften och tänkte sätta iväg i sken över stallgården, men jag satt som klistrad i sadeln och redde upp situationen innan den hann eskalera till nåt värre. Woho, 1-0 till mig 😊

I manegen var det programridning på gång och jag var tvungen att hålla mig ur vägen för att inte störa de som varit där före mig. Silver var jätte tittig och skyggade för allt, inklusive sin egen spegelbild haha! Jag blev nästan lite orolig över att jag inte kommer få henne avslappnad och fokuserad men så innan jag ens hann analysera situationen desto mer bjöd Silver till och gick och frustade och skummade på bettet redan innan jag hann börja värma upp i trav. Så trots att hon var prillig och allmänt överallt gav hon mig samma ridkänsla från början som jag i vanliga fall får leka fram i en halv timme, I can work with that! 

Det var lite frustrerande att rida i manegen då jag tydligen var de enda av ekipagen som har koll på hur man möter andra på en ridbana, men jag gjorde det bästa av situationen och red så gott jag kunde. Någonstans halvvägs in i passet märkte jag för första gången att det är ett sto jag sitter på, för bara ett sto kan ha sådär mycket åsikter om allt hela tiden 😉 

Hon fjollade sig i halterna, blåste upp sig och vägrade stå still och när jag korrigerade det med skänkeln svarade hon med att kicka mot mig. När jag bad om mer gest i skänkelvikningen studsade hon istället åt andra hållet för att sekunden efter fortsätta fint åt rätt håll. När vi mötte nån av de andra lade hon öronen bak i nacken och såg jätte sur ut men så fort de var förbi oss spetsade hon dem rakt fram igen och frustade nöjt. I galoppen bockade hon då jag inte lät henne öka farten bara för att, och när jag markerade att jag inte är okej med såna fasoner - ja då tvärstannade hon haha! Ja ni ser ju, en riktig kärring till och från, precis som vi skulle hon ha åsikter om precis allt och blev "sur" då hon inte fick som hon ville. 

Men allt detta bus och fjoll till trots fokuserade hon sig så himla bra på allt jag bad henne om, hon kändes avslappnad och tillfreds från första början och jag kunde rida på halvlånga tyglar utan att hon brusade upp sig så som hon brukar göra i början av passet. Jag ville typ aldrig sluta rida, allt kändes så lätt och smidigt och hon svarade på minsta lilla hjälp, finaste hästen ❤ 

Efter ett rätt långt men väldigt givande pass gick vi upp till stallet igen och då stod hon mest och sov medan jag gjorde henne i ordning för natten. Det är häftigt hur man hinner ha så många känslor under en och samma stallvistelse, och att alltid försöka åka hem med ert leende är en bra regel iallafall för mig ☺ 

Något jag tänkt rätt mycket på de senaste dagarna är hur säker jag känner mig på hennes rygg. Hon har gjort i princip allt som jag i vanliga fall skulle få den där klumpen i magen av och sedan sitta av med rädsla för att annars bli avkastad, men jag har bara suttit kvar utan att ens tänka på att bli stressad eller rädd. Hon har skyggat, slängt iväg sig åt diverse håll, nästan skuttat ner i diken, blivit het i handen och svårstyrd, hon har bockat och rusat mot riktiga hinder och jag har rett upp situationen utan att ens förlora balansen eller reflektera desto mer över vad ska hänt. Det är en häftig känsla att inte vara rädd, att känna mig som hemma i sadeln. Och när jag inte behöver tänka på att vara rädd så kan jag fokusera all min energi på att sitta rätt och komma till ridning. När jag sen ser i spegeln att jag sitter rätt, och Silver då svarar med att gå rätt så växer mitt självförtroende och jag rider ännu bättre. En härligt motiverande cirkel och jag är fortfarande så otroligt glad och tacksam över att jag fick bli fodervärd åt just den här fina hästen ❤ 

Nu ska jag trotsa stormen och bege mig till stallet igen. Tidsoptimisten i mig är i farten igen, jag ska vara i stallet om en halv timme och här sitter jag i pyjamas i sängen. 

Nicke har varit iväg på julkryssning med jobbet och jag tror att han inte sovit många blundar inatt, om han inte mått dåligt av sjögången så har han garanterat gjort det av alkoholen och cigarrerna 😉 

Ni får ha en fin måndag så hörs vi senare!