Delade känslor
Jag har alltid skrivit den här bloggen för min egen skull utan att förfina sanningen eller skämmas över vem jag är. Men självklart har jag även skrivit för er skull, delat med mig av tankar och känslor i alla känslostormar och alla stadier av livet. Ni har blivit fler och fler längs med åren och alltid varit mer eller mindre duktiga på att kommentera och lämna spår här. Det har känts kul att skriva när jag vet att ni läser och att läsa era kommentarer har varit en stor del av glädjen med hela skrivandet.
Den senaste tiden har det dock känts som att jag inte kan dela med mig av allt som händer i mitt liv på samma sätt som förut, det känns som att jag måste lämna bort en stor del för att inte trampa någon på tårna eller förfina sanningen för att inte framstå som en idiot. När ni dessutom varit helt tysta väldigt länge nu så känns det som att det inte är värt det att skriva långa inlägg och ta massa bilder till bloggen.. Skulle allt vara som förut så skulle jag skriva för min egen skull men nu känns det inte heller riktigt rätt. Men så å andra sidan vill jag ju fortsätta skriva för det har jag alltid gjort på ett sätt eller annat. Sex år av mitt liv finns nerskrivet här, det är härligt att kunna gå bak i arkivet och återuppleva många minnen som dammat bort. Vill jag då verkligen stänga ner bloggen?
Jag vet helt enkelt inte.. jag över analyserar nog som vanligt, men efter att ni blev tysta känns det som att de flesta bara kikar in här för att snoka på vad dumdristiga jag nu igen hittat på. Jag förstår att det inte faller alla i smaken att jag 25 år gammal goes bananas i livet och ger upp på allt som nånsin betytt nåt för mig, men jag måste helt enkelt göra nåt drastiskt för att inte falla ihop. Så som jag mått det senaste året vill jag aldrig mer må, nånsin. Jag är inte den som är den men det har varit fruktansvärt jobbigt och jag har förlorat en stor del av mig själv längs med vägen. Till den grad att jag knappt känner igen mig själv längre..
Men jag kan helt enkelt inte leva mitt liv för att göra någon annan lycklig eller nöjd, jag kan inte trycka undan känslor som håller på att kväva mig om nätterna och jag kan inte göra nåt nu som jag kommer ångra om 40 år. Sen är det för sent, vad gör jag då?
Jag vet varken upp eller ner längre, jag finner ingen som helst glädje längre i de saker som stått mig allra närmast hjärtat. Jag känner mig fullkomligt borttappad, en vilsen själ utan någon destination. Det jag vet är att jag aldrig nånsin mer kommer lita på någon, jag kommer aldrig nånsin mer tro att jag ska behöva kuva mig för att duga. Jag är bra som jag är, oavsett vilka beslut jag gör i mitt liv. För i slutänden är det jag som ska leva mitt liv, ingen annan.
Jag ska bara försöka få ihop pusslet på nåt sätt.
